Min mormor...

hon finns inte längre. Hon gick bort igår kväll under operationen, hennes hjärta och lungor orkade helt enkelt inte. Hon fyllde 93 år i torsdags, hon har levt ett långt och bra liv. Sett sina barn bli vuxna, få barn och även dessa få barn. Hon slapp bli dement och flytta till ålderdomshem eller vara sjuk. Men hon fattas mig så oerhört.

Jag har varit så otroligt mycket med min mormor under uppväxten. Hon var ofta barnvakt till mig eftersom min mamma jobbade nätter och min pappa jobbade ofta utomlands. Jag har så många fantastiska minnen av min mormor. Denna starka vackra kvinna. Hon föddes under första världskriget, körde lastbil för kvinnliga lastbilskåren under andra världskriget. Uppfostrade 2 barn och jobbade heltid. Var gift med min morfar i 57 år och hjälpte honom och tog hand om honom när han blev gammal och dement.

Jag vet att hon tyckte att hon gjort sitt här i denna värld, hon uttryckte det ibland och sa "det är inte meningen att man ska bli såhär gammal" eller "det värsta med att bli såhär gammal är att alla man känner dör, man blir så ensam". Jag hoppas hon har det bra där hon är nu att hon inte är så ensam längre. Men det finns många som saknar henne här.

Jag älskar och saknar min vackra fantastiska mormor Märta!